Fredrik Sjöberg( mannen bakom "Flugfällan") skriver som
ingen annan och han skriver om saker som få andra gör. Språket är resonerande.
Han resonerar både med sig själv och läsaren. Språket slingrar sig fram, går
gärna ut i stickspår (som vårt sätt att tänka) för att komma tillbaka till
huvudspåret. Det känns inte affekterat utan tycks spegla hans förmåga och
glädje att skildra vår pluralistiska värld. Allt är inte så enkelt, helt
enkelt. Det blir intressant. Det känns berikande.
Med tonvikt på enskilda
människor (ett enormt persongalleri träder fram i essäerna), ibland nära, som i en kärleksfylld essä om
sin pappa eller människor ur historien som på något sätt dykt upp på hans
upptäcktsfärd. Djupa naturvetenskapliga kunskaper med biologi som huvudämne,
konst och kulturintresse blir en stabil plattform att stå på för författaren
när han söker sig vidare.
Myriader av detaljer, fakta,
personer tas fram för att intressera läsaren, också, och inte för att imponera
och inte för att trycka ner i halsen på oss. De nästan encylopediska
kunskaperna är roliga att ta del av. Vi får vara med, bli nyfikna och
reflektera. Här sväljs ingenting utan vidare utan det vrids och vänds ett varv
till. Det är uppfriskande. Jämför hur vi blir tilltalade i texter av J. Myrdal,
L. Gustavsson, S. Lindqvist och P. Wästberg m.fl. Det är skillnad!
Under den lite försynta ytan
bubblar en bitsk iaktagelseförmåga som gör att beskrivningar av skeenden i
historien blir underhållande (och lärorika) som i essän om den svenska antikärnkraftsrörelsen.
Anspråksfullhet blir skärskådat med ett ibland drastiskt men inte högljutt
språk.
Kort sagt: här är essäer att
lära sig, roas och oroas av,
skriven av någon som söker sig fram i vår besynnerliga värld. Läs dom!
Olle Broström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar