Människan är ett mysterium
och Per Wästberg är inget undantag. Efter 4(!) omlån är nu boken, den fjärde
delen av hans ”memoar” som täcker åren 1980-94 äntligen genomläst. Den väcker
mycket tankar och känslor som är svåra att foga samman. Han är helt enkelt svår
att begripa sig på.
Boken sveper över reseminnen,
”årskrönikor” som egentligen är späckade anspråksfulla dagböcker, små
miniporträtt tecknas , några vackra naturlyriska betraktelser ges, försök att förstå
vad som hände med en av hans gamla vänner (han har hur många som helst), i det
här fallet, Zimbabwes diktator
Mugabe. En av hans skilsmässor dissikeras så där lite lagom. Barnen tar
nästan ingen som helst plats utom
möjligen som en liten lämplig dekoration när det kulturhedonistiska
livet under sommarvistelserna på södra Gotland beskrivs. Känslan av att befinna
sig på rätt plats med rätt människor beskrivs med stor vällust.
Läsaren anar ett
centralt tema i hans liv. Det känns som om behovet att synas inte är så stort
men den oerhört stora betydelsen av att inte missa något, att alltid vara på
plats finns där. Skräcken,att bli
beslagen med att inte känna till, inte vara informerad –in i minsta detalj, om
allting, anas. Människorna, eller snarare namnen, sköljer över läsaren.
Personregistret i slutet av boken är gigantiskt. Bara bokstäverna A,B,C upptar cirka 250 namn! Vad menar han? Vad
vill han? Så enkelt som att det visar vilken betydande person han är tror jag
knappast. Återigen kommer misstanken till läsaren: han får inte missa något,
han måste se och höra själv. Han kan inte sortera, inte välja. Det är gränslöst
och det är kanske det som är förklaringen(eller problemet).
Här är mannen som gav ut sin första roman vid femton års
ålder (med fina recensioner),läst minst fem timmar om dagen i hela sitt liv och
förutom en kort period som DNs chefredaktör gjort precis vad han önskat och
rest dit han velat. Det är klart att man inte är (eller blir) som alla andra
då. Dessutom ursäktar han sig inte på det politiskt korrekta sättet som man bör
göra i Sverige. Han har fötts med en mycket stor silversked i munnen och använt
den i hela sitt långa liv och gärna berättat om det.
Han är dock en stor svensk författare som öppnade våra ögon
för förtrycket i Afrika,förtrycket mot författare i hela världen, skrivit de
verkligt stora kärleksromanerna, hängett sig åt Stockholm och dess skärgård
(och människorna förstås).
Till slut växer en metafor
fram: Här är den store litteräre kompositören som sitter vid sin litterära
domkyrkoorgel. Han behärskar sitt instrument nästan till fulländning men han
kan inte låta bli att låta
fötterna (i bara strumplästen som sig bör) flyta över alla
pedalerna,låta fingrarna flyga över alla klaviaturer och låta alla orgelpipor
ljuda i det oändliga allteftersom organisten greppar efter nästa partitur,
nästa stycke. Det finns inga gränser. Det är gränslös musik för våra ögon.
Olle Broström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar