Det här är Leif GW Perssons
memoar som är en ärlig och oförsonlig uppgörelse med modern, den ständigt
inbillade sjuka, kärleken till fadern
och beskrivningen av sin egen klassresa.
Berättelsen genomsyras av en
vilja till uppriktighet, undvikande av tillrättalägganden, inte alltid
balanserad men alltid uppriktig.
Uppväxten är skildrad med
kraft, känsla och detaljrikedom
där samhörigheten med pappa Gustav löper som en röd tråd.
Början på klassresan i
läroverket, sommarjobben med en del avancerade lagöverträdelser beskrivs
rättframt. Förklaringarna är inte helt lätta att förstå,jo kanske, pengarna
som behövs för den påbörjade klassresan är en nödvändighet.
Fortsättningen genom livet
och karriären ger bilden av en rikt begåvad person som drivs av sin ångest och
där själdestruktiviteten stannar upp först när döden gör sig påmind för att
sedan fortsätta på halvfart (nykter halva året, berusad den andra halvan).
Hans välkända röst hörs i
språket som balanserar på gränsen till tröttande jargong där den tvärsäkra
reduktionismen vägs upp av allt självtvivel och en vilja att försöka förstå sig
själv.
Persongalleriet är intressant
från barn och ungdomskamrater, politiker, journalister och nära vänner inte
minst hans senaste (sista?) Kim (som jag själv känner till ganska väl och
träffat vid flera tillfällen ). Han, liksom författaren satte alltid själv
dagordningnen i kontakten med andra människor och det eventuella lyssnandet var
sparsamt eller åtminstone välkamouflerat.
Geijeraffären är en dramatisk
och bra beskrivning av politikens cynism och offer där författaren är
huvudperson.
Det här är en mycket läsvärd
bok skriven av en begåvad och
olycklig människa som kanske ändå
till slut funnit och accepterat sig själv som han är.
Olle
Broström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar