Om man håller sig i solen. - Johanna Ekström.

Johanna Ekström har skrivit en 184 sidor lång bok om sin uppväxt fram till nutid. Den består av minnesbilder,återblickar, drömbilder och psykologiserande reflektioner kring sig själv, familjen,vänner,pojkvänner,älskare och äkta män.Den är självutlämnande med beskrivningar av missbruk,anorexi och promiskuitet. Bilden av en människa som har svårt att relatera till sin omgivning, sina medmänniskor och sig själv träder fram. Hon förefaller i det närmaste konstant olycklig utan något hopp om förändring.

Det är närmast fascinerande att det psykologiska reflekterandet ,som dominerar bokens innehåll, är så svårbegripligt och ger så lite känsla av henne som person trots att det upptar så stor del av boken. Det hänger inte ihop på något underligt sätt eller är det så att hon själv inte hänger ihop?

 Hennes barndom med livet i den kända författarfamiljen får naturligt nog en stor plats. Den komplicerade relationen till pappan tar en stor om inte dominerande plats i skildringen.Även den relationen är svårbegriplig och läsaren lämnas med många frågetecken kvar. Pappan är märkligt från- och närvarande på samma gång.Uppväxten beskrivs fylld av umgänge med föräldrarna och deras vänner, intensivt resande och nära kontakt med morföräldrar. Det känns som de relativt gamla föräldrarna(bägge i 40 årsåldern när författaren och hennes  lillebror föddes) ”gjort så gott de kunnat” samtidigt som de fortsatt  livet i sin kulturelitistiska värld. Pappans märkliga mönster med att byta hustru/”livspartner” minst fyra ggr med flera års ”overlap” (som dessutom går tillbaks i familjehistorien!) måste självklart ha påverkat barnen.Att han dessutom göra detta till en av huvudkomponenterna i romanproduktionen gör inte saken mindre märklig.Det hade varit intressant att läsa något om hur brodern tacklat den här problematiken.

Trots allt läser man boken ,som har ett svart sug i sig, med viss fascination , samtidigt som vemodet växer om att det inte finns något riktigt framtidshopp för författaren. Det står i bjärt kontrast till pappan som i sin senaste ”memoar” förkunnar hur priviligerad han alltid varit och hur glad och lycklig han är över hur livet blev. Vad säger man?

                                                    Olle Broström