Stockholms kärlek - en bok om Hjalmar Mehr - Björn Elmbrandt.

Kommunalpolitik i Stockholm och dess utövare låter inte som ett ämne som lockar till streckläsning. Björn Elmbrandt, mångårig politisk journalist och kommentator, har lyckats med detta i en rappt skriven bok,  väl dokumenterad och med en kunnig analys.

Hans egen fascination av Hjalmar Mehr , Stadshusets starke och kontroversielle borgarråd ,"operator"mm. under mer än 30 år, smittar av sig.

Bilden tecknas av en intensiv, kampglad, stridsberedd, fysiskt liten man, med en " exotisk" bakgrund. Han präglades av rysk-judiska föräldrar med radikal marxistisk åskådning som flytt undan tsar Rysslands progromer och nått Sverige något decennium före oktoberrevolutionen. I barndomshemmen ( man flyttade ofta i Stockholm på den tiden) växte Hjalmar upp i en knapp ekonomisk miljö men rik på ryska emigranter på genomresa till andra delar av Europa och övriga världen (inklusive Lenin som satt i köket och diskuterade med föräldrarna !). Ett livslångt intresse för litteratur,historia ,teater präglade honom som en kraftfull intellektuell person som det var roligt att prata med (om man inte var politisk motståndare !). Han hade många öknamn där" enmansdemokraten" var ett av de mildare och "den lille fan" var i starkaste laget.

Hans politiska och tjänstemannakarriär ( han slutade som landshövding i Stockholm) tecknas ingående och i detalj. Hjalmar Mehrs testamente är långt mer innehållsrikt än almarna i Kungsträdgården och rivningen av City som han blivit ihågkommen för. Han genomförde bl.a. tunnelbanebygget,drev igenom bostadsbyggandet i miljonprogrammet,införde 50kortet , byggde Kulturhuset och skapade en nationell plan för hur skärgårdarna i Sverige skulle få en framtid.Dessutom var han engagerad i en rad sociala frågor.m

Som marxist,demokrat, politiskt fingertoppskänslig, väl påläst inför politiska debatter, noggrann med detaljer och med en tröttande envishet och aggressivitet var han en formidabel kraft för motståndare ( och medarbetare!). Han betalade ett högt pris för sin arbetsnarkomani med en vacklande hälsa de sista tjugo åren av sitt liv med diabetes, hjärtproblem ( en första hjärtinfarkt före fyllda 50) och dog redan vid 69 års ålder. Han kände sig då bortglömd och misshandlad av media något som han säkert bidrog till själv med sin personlighet.

Privat levde han enkelt i ett livslångt äktenskap med sin 10 år yngre tyskjudiska hustru Liselotte som själv dock hade en 17 år lång kärleksrelation med Ilja Ehrenburg, ryskjudisk författare, konstnär, poet och  med en nära relation till Stalin! Liselottes och Iljas täta relation där de träffades på möten i Europa och Liselottes återkommande resor till Moskva tre ,fyra ggr årligen gav Säpo kalla kårar men ngt spioneri framkom aldrig.

Relationen skedde med Hjalmars goda minne och Ehrenburg umgicks i familjen och  relationen upphörde först vid poetens död vid 76 års ålder.

Sommarstugan och trädgården  med blomsterodlingar på Adelsö var Hjalmars reträttplats där han också dog ensam julhelgen 1979.

Björn Elmbrandt tecknar bilden av en komplex man i en komplex politisk värld där betydelsen av kunskap och begåvade välutbildade tjänstemän som medarbetare  inte har lyfts fram så tydligt förut. Att mannen med fingertoppskänslan tappade den egenskapen  i avgörande skeden sent i karriären bidrog till det kritiska eftermälet  som de högljudda dåvarande opinionsbildarna inom och utanför media gav honom. Boken ger en välbehövligt  fördjupad bild av den fascinerande människa Hjalmar Mehr uppenbarligen var och den livsgärning han utförde.

                                          Olle Broström

Margot - Bengt Ohlsson

Det här är ett porträtt av Margot Wallström och inte en regelrätt biografi. Det är en kort bok,104 sidor. Den prisbelönte författaren och journalisten/kolumnisten Bengt Ohlsson har med sin speciella, nästan stilbildande skola att skriva egensinniga texter alá talspråk, tagit sig an en närmast ikonliknande politiker som ”alla” hoppats skulle frälsa socialdemokratin förr eller senare.

Han har lyckats göra ett  eftersinnande porträtt och underordnat sig huvudpersonen utan att göra avkall på sin speciella stil. Boken rör sig på tre scener med många repliker tagna från bandinspelningar. Han har besökt och följt henne under någon vecka i New York där hon arbetat som FNs speciella sändebud för övergrepp,särskilt systematiskt sexuellt våld i samband med krig och konflikter. Sedan har han följt henne på hemmaplan såväl i födelsebyn med omnejd och hemma i Värmland,träffat släkt, vänner och till slut maken. Instucket genom hela boken finns utdrag ur en officiell FN rapport över en massaker på en stadion i Guinea 2009 där män,kvinnor och barn våldtogs,dödades och begravdes i direkt anslutning. Utdragen  lämnas helt utan kommentarer. Varför det? Kanske för att det inte behövs. Det visar direkt vilket svårt och viktigt uppdrag Margot Wallström hade och rapporttexten bildar en nödvändig fond när sedan vardagsarbetet i förhandlingsrummen skildras. Det arbetet skildrar han skickligt och personligt. Med några pennstreck tecknar han känsligt och träffsäkert miljöerna och människorna i FN och New York. Han får oss att uppleva den starka utstrålning som uppenbarligen ”Margot” har och hur hon med sin ”närvaro” får saker att fungera. Det är ett svårt jobb,ensamt men självvalt. Maken följde inte med från Bryssel,var inte inblandad i beslutet utan återvände till hemmet i Sverige. Man anar påfrestningar i äktenskapet men vi slipper krypa under skinnet. Just här känns det hur professionellt författaren närmar sig människor. Inga överord, inga sensationer,vi förstår ändå. Det här gäller också besöken hos släkt,vänner och maken. Det finns gott om bekymmer,sjukdom,missbruk och egna upplevelser från tidigare relationer med misshandel mm. .Skildringen är mänsklig. Så här kan det bli i många familjer utan att man behöver göra det till skelett i garderoben som ska tas fram för att skärskådas ytterligare. Pappa och mamma och en stor syskonskara gav ändå en trygg bas att utgå ifrån.

Fru Eld och herr Vatten har vänner kallat det äkta paret och här kommer inga invändningar från den porträtterade..

Vem är hon och varför har hon hela tiden sagt nej till att återvända som räddaren i nöden (till partiet)?

Bengt Ohlsson frågar och frågar. Till slut  kommer kanske svaren: hon ville inte tillräckligt mycket. Hon känner igen sin enorma tävlingsinstinkt och lust men också att hon inte riktigt vill ge allt, precis som  sin  pappa som älskade att tävla i allt men tröttnade i slutändan. Det var inte värt ansträngningen.

Hon har svårt att tycka illa om människor. Det ska mycket till innan hon blir arg (undantag finns som tex riksbuffeln GP som beskrivs ganska ingående). Snärjer du dina medmänniskor med fina silkestrådar likt en kokong med din charm och vänlighet så att dom sitter fast och får du dom dit du vill på det sättet frågar författaren till slut. Hennes mörka ögon blixtrar till av intresse och dröjande svarar hon: ja,så kan det vara ,så kan det faktiskt  vara.

”Margot” lär ha tillkommit efter att författaren blev tillfrågad av huvudpersonen vid  en bokmässa  för ett par år sedan om han ville skriva en bok om henne.

Blev det som hon hoppats,trodde? Vad ville hon?

Det blev ingen biografi, ingen politisk analys. Det blev ett mänskligt porträtt av en intressant och fascinerande person. Det räcker gott.

                                                                        Olle Broström

Gustavs grabb - Leif GW Persson.

Det här är Leif GW Perssons memoar som är en ärlig och oförsonlig uppgörelse med modern, den ständigt inbillade sjuka, kärleken till fadern  och beskrivningen av sin egen klassresa.

Berättelsen genomsyras av en vilja till uppriktighet, undvikande av tillrättalägganden, inte alltid balanserad men alltid uppriktig.

Uppväxten är skildrad med kraft,  känsla och detaljrikedom där samhörigheten med pappa Gustav löper som en röd tråd.

Början på klassresan i läroverket, sommarjobben med en del avancerade lagöverträdelser beskrivs rättframt. Förklaringarna är inte helt lätta att förstå,jo kanske, pengarna som behövs för den påbörjade klassresan är en nödvändighet.

Fortsättningen genom livet och karriären ger bilden av en rikt begåvad person som drivs av sin ångest och där själdestruktiviteten stannar upp först när döden gör sig påmind för att sedan fortsätta på halvfart (nykter halva året, berusad den andra halvan).

Hans välkända röst hörs i språket som balanserar på gränsen till tröttande jargong där den tvärsäkra reduktionismen vägs upp av allt självtvivel och en vilja att försöka förstå sig själv.

Persongalleriet är intressant från barn och ungdomskamrater, politiker, journalister och nära vänner inte minst hans senaste (sista?) Kim (som jag själv känner till ganska väl och träffat vid flera tillfällen ). Han, liksom författaren satte alltid själv dagordningnen i kontakten med andra människor och det eventuella lyssnandet var sparsamt eller åtminstone välkamouflerat.

Geijeraffären är en dramatisk och bra beskrivning av politikens cynism och offer där författaren är huvudperson.

Det här är en mycket läsvärd bok skriven av en  begåvad och olycklig människa som kanske ändå  till slut funnit och accepterat sig själv som han är.

                                                     Olle Broström

Varför håller man på? - Fredrik Sjöberg.

 

Fredrik Sjöberg( mannen bakom "Flugfällan") skriver som ingen annan och han skriver om saker som få andra gör. Språket är resonerande. Han resonerar både med sig själv och läsaren. Språket slingrar sig fram, går gärna ut i stickspår (som vårt sätt att tänka) för att komma tillbaka till huvudspåret. Det känns inte affekterat utan tycks spegla hans förmåga och glädje att skildra vår pluralistiska värld. Allt är inte så enkelt, helt enkelt. Det blir intressant. Det känns berikande.

Med tonvikt på enskilda människor (ett enormt persongalleri träder  fram i essäerna), ibland nära, som i en kärleksfylld essä om sin pappa eller människor ur historien som på något sätt dykt upp på hans upptäcktsfärd. Djupa naturvetenskapliga kunskaper med biologi som huvudämne, konst och kulturintresse blir en stabil plattform att stå på för författaren när han söker sig vidare.

Myriader av detaljer, fakta, personer tas fram för att intressera läsaren, också, och inte för att imponera och inte för att trycka ner i halsen på oss. De nästan encylopediska kunskaperna är roliga att ta del av. Vi får vara med, bli nyfikna och reflektera. Här sväljs ingenting utan vidare utan det vrids och vänds ett varv till. Det är uppfriskande. Jämför hur vi blir tilltalade i texter av J. Myrdal, L. Gustavsson, S. Lindqvist och P. Wästberg m.fl. Det är skillnad!

Under den lite försynta ytan bubblar en bitsk iaktagelseförmåga som gör att beskrivningar av skeenden i historien blir underhållande (och lärorika) som i essän om den svenska antikärnkraftsrörelsen. Anspråksfullhet blir skärskådat med ett ibland drastiskt men inte högljutt språk.

Kort sagt: här är essäer att lära sig, roas och oroas av,  skriven av någon som söker sig fram i vår besynnerliga värld. Läs dom!

                                                               Olle Broström

Om man håller sig i solen. - Johanna Ekström.

Johanna Ekström har skrivit en 184 sidor lång bok om sin uppväxt fram till nutid. Den består av minnesbilder,återblickar, drömbilder och psykologiserande reflektioner kring sig själv, familjen,vänner,pojkvänner,älskare och äkta män.Den är självutlämnande med beskrivningar av missbruk,anorexi och promiskuitet. Bilden av en människa som har svårt att relatera till sin omgivning, sina medmänniskor och sig själv träder fram. Hon förefaller i det närmaste konstant olycklig utan något hopp om förändring.

Det är närmast fascinerande att det psykologiska reflekterandet ,som dominerar bokens innehåll, är så svårbegripligt och ger så lite känsla av henne som person trots att det upptar så stor del av boken. Det hänger inte ihop på något underligt sätt eller är det så att hon själv inte hänger ihop?

 Hennes barndom med livet i den kända författarfamiljen får naturligt nog en stor plats. Den komplicerade relationen till pappan tar en stor om inte dominerande plats i skildringen.Även den relationen är svårbegriplig och läsaren lämnas med många frågetecken kvar. Pappan är märkligt från- och närvarande på samma gång.Uppväxten beskrivs fylld av umgänge med föräldrarna och deras vänner, intensivt resande och nära kontakt med morföräldrar. Det känns som de relativt gamla föräldrarna(bägge i 40 årsåldern när författaren och hennes  lillebror föddes) ”gjort så gott de kunnat” samtidigt som de fortsatt  livet i sin kulturelitistiska värld. Pappans märkliga mönster med att byta hustru/”livspartner” minst fyra ggr med flera års ”overlap” (som dessutom går tillbaks i familjehistorien!) måste självklart ha påverkat barnen.Att han dessutom göra detta till en av huvudkomponenterna i romanproduktionen gör inte saken mindre märklig.Det hade varit intressant att läsa något om hur brodern tacklat den här problematiken.

Trots allt läser man boken ,som har ett svart sug i sig, med viss fascination , samtidigt som vemodet växer om att det inte finns något riktigt framtidshopp för författaren. Det står i bjärt kontrast till pappan som i sin senaste ”memoar” förkunnar hur priviligerad han alltid varit och hur glad och lycklig han är över hur livet blev. Vad säger man?

                                                    Olle Broström  

Ute i livet - Per Wästberg.

Människan är ett mysterium och Per Wästberg är inget undantag. Efter 4(!) omlån är nu boken, den fjärde delen av hans ”memoar” som täcker åren 1980-94 äntligen genomläst. Den väcker mycket tankar och känslor som är svåra att foga samman. Han är helt enkelt svår att begripa sig på.

Boken sveper över reseminnen, ”årskrönikor” som egentligen är späckade anspråksfulla dagböcker, små miniporträtt tecknas , några vackra naturlyriska betraktelser ges, försök att förstå vad som hände med en av hans gamla vänner (han har hur många som helst), i det här fallet, Zimbabwes diktator  Mugabe. En av hans skilsmässor dissikeras så där lite lagom. Barnen tar nästan ingen som helst plats utom  möjligen som en liten lämplig dekoration när det kulturhedonistiska livet under sommarvistelserna på södra Gotland beskrivs. Känslan av att befinna sig på rätt plats med rätt människor beskrivs med stor vällust.

 Läsaren anar  ett centralt tema i hans liv. Det känns som om behovet att synas inte är så stort men den oerhört stora betydelsen av att inte missa något, att alltid vara på plats finns där. Skräcken,att  bli beslagen med att inte känna till, inte vara informerad –in i minsta detalj, om allting, anas. Människorna, eller snarare namnen, sköljer över läsaren. Personregistret i slutet av boken är gigantiskt. Bara  bokstäverna A,B,C upptar cirka 250 namn! Vad menar han? Vad vill han? Så enkelt som att det visar vilken betydande person han är tror jag knappast. Återigen kommer misstanken till läsaren: han får inte missa något, han måste se och höra själv. Han kan inte sortera, inte välja. Det är gränslöst och det är kanske det som är förklaringen(eller problemet).

 Här är mannen som gav ut sin första roman vid femton års ålder (med fina recensioner),läst minst fem timmar om dagen i hela sitt liv och förutom en kort period som DNs chefredaktör gjort precis vad han önskat och rest dit han velat. Det är klart att man inte är (eller blir) som alla andra då. Dessutom ursäktar han sig inte på det politiskt korrekta sättet som man bör göra i Sverige. Han har fötts med en mycket stor silversked i munnen och använt den i hela sitt långa liv och gärna berättat om det.

 Han är dock en stor svensk författare som öppnade våra ögon för förtrycket i Afrika,förtrycket mot författare i hela världen, skrivit de verkligt stora kärleksromanerna, hängett sig åt Stockholm och dess skärgård (och människorna förstås).

Till slut växer en metafor fram: Här är den store litteräre kompositören som sitter vid sin litterära domkyrkoorgel. Han behärskar sitt instrument nästan till fulländning men han kan inte låta bli att låta  fötterna (i bara strumplästen som sig bör) flyta över alla pedalerna,låta fingrarna flyga över alla klaviaturer och låta alla orgelpipor ljuda i det oändliga allteftersom organisten greppar efter nästa partitur, nästa stycke. Det finns inga gränser. Det är gränslös musik för våra ögon.

                                                              Olle Broström